Stress, stress, bråttom, bråttom

Redan när han klev på bussen hade han bråttom. Vid Danderyd satsade han allt för att hinna till tåget som stod inne. Jag vill hellre komma någon minut försent men med alla kroppsdelar intakta, än att komma i tid och sakna en arm eller två. Därför tog jag det lugnt. Den stressade mannen parkerade sina två stora resväskor vid spärren och spottade fram biljetten som han hade haft i munnen. Efter att han fått den kontrollerad frågade han spärrisen vilken sida tåget mot T-Centralen stannade på. Jag fortsatte ner mot perrongen och hörde därför inte svaret. När mannen sedan kommer ner svär han ve och förbannelse eftersom att han missade tåget, nästa tåg kom ju inte förens om tre minuter. Så plötsligt ursäktar han sig och frågar mig om tåget mot T-Centralen verkligen kom på just den sidan som vi båda stod på. Jag svarade att jo, det gör det. Han tittade runt lite, som man ofta gör när man är stressad. Sen frågade han mig hur många stationer det är från Danderyd till T-Centralen. För att försäkra mig om att jag inte missade någon gick jag och räknade på informationstavlan.
- Det är sex stationer till T-Centralen.
- Hur lång tid tar det ungefär?
- Cirka tio minuter.
Han tittar på sin armbandsur och svär lite till. Sen trevar han iväg med sina väskor till hissen och står där och bara blänger in i väggen. Tåget kommer och jag kliver på. Dörrarna stängs och den stressade mannen står fortfarande och blänger in i väggen. Så bråttom hade den mannen...